Välkommen till Bordurien

Det började med ett experiment. Jag hade varit förkyld och stannat hemma från arbetet en dryg vecka. Min sambo var bortrest över helgen. Jag skickade henne en selfie iförd militärgrön skjorta. Stalin dök osökt upp som referens. Sambon ansåg att jag borde behålla mustaschen. Låt gå, tänkte jag.

En dryg vecka hade jag varit konvalescent, omvärldsisolerad, annat än genom sociala medier. Vi känner ju till inverkan de utgör på vårt medvetande. Tyst för mig själv hävdar jag till mitt försvar att jag “övergivit” Facebook. Men man behöver inte mer än att titta på kultursidorna för att plocka upp dolda budskap, ungefär som i Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar. Jens Liljestrands bildbyline med tjusig mustasch har legat där och strålat ut signaler, trots att densamme sedan länge gått vidare. I verkligheten ser han numera ut som Mel Gibson i Braveheart, hans bildbyline är ett villospår.

Som på givet tecken har alla män iklätt sig denna nymodighet. Det har legat i faggorna sedan minst ett par decennier. Men liksom alla andra vill jag sällan sticka ut från mängden. Att följa modet innebär att ligga precis i framkant, varken mer eller mindre. För omkring tjugo år sedan bar jag och ytterligare en enda proto-hipster på Södermalm i Stockholm varsin mustasch. Jag såg till att byta trottoar för att inte behöva möta honom, det hade varit fasansfullt, som Dostojevskijs Goljadkin som stöter ihop med sin dubbelgångare.

Visst kan man ligga minst ett år före i avantgardism, men riskerar då betraktas som excentriker, i värsta fall kuf. Vi har exempel på det senare. De iklär sig gärna tweed, vaxar mustascherna och gillar H.P. Lovecraft. Äkta hipsters skiljs ut från denna sorgliga skara genom att inte anamma vaxningen, uppkrullad med knorr vid mungiporna.

Jag identifierar mig som hipster, en subkultur som bl.a. går ut på att bära billiga digitalur, den sort som terrorister placerat bomber i och som därmed signalerar politisk radikalism. Vi bär någon skäggprydnad, mössa som inte är neddragen utan står upp som en tehuva, för korta byxor och hornbågade glasögon. Vi är “in the know”. Vissa av oss har inte en aning om vad som pågår i världen och väljer därför att tycka som och rösta på det parti som alla andra i vår kategori röstar på.

Nu har vi på mycket kort tid uppnått “peak mustasch”. Jag råkade oförhappandes in i denna sörja genom att börja överge skägg till förmån för slätrakning då jag saknar elektrisk rakapparat. Hyvel gör rakning omständlig och långsam. Man måste blöta stubben, applicera lödder, byta blad, skölja, och så vidare. Sambon upptäckte mitt raklödders förträfflighet och en dag hade det gått åt.

Mitt skägg fick växa en bit, men skäggeriet hade nått vägs ände. Framför spegeln provtänker jag ofta med trimmern i handen att jag borde spara den lilla remsan över läppen. “Jamen! Ser ju inte så pjåkigt ut!” tänker jag. Tio sekunder senare förstår jag att det skulle se komiskt ut, ja, absurt. Mustasch! Nej, aldrig, det tillhör en svunnen epok. Dessutom är det ett dåligt hårdrocksband från Göteborg.

I serietecknaren Hergés “Kung Ottokars spira” besöker Tin-Tin den fiktiva diktaturen Bordurien, beläget någonstans på Balkan, där man ansträngt sig för att inkorporera mustaschen som symbol i all formgivning, från bilarnas stötfångare, till téserviser. Det visar sig vara en hyllning till landets envåldshärskare. Nu föreställer jag mig inte, trots att vi befinner oss i en tid som på vissa sätt påminner om 1930-talet, att mustaschens återkomst i Sverige förebådar närmande till envälde och extremism, även om det är precis så samtiden råkar se ut.

Jag tog mina första stapplande steg till affären för att handla lördagsgodis. Folköl och chips. En man i trettioårsåldern, förmodligen skribent eller någon annan slags viktigpetter, trängde sig fram i gången med sitt lilla barn. Hans slängde en nålsticksblick mot mig medan jag, förstenad, stirrade på hans begynnande överläppsutväxt.

I tvättstugan stötte jag senare ihop med en bekant, rocksångaren Anders. Ovetande om att vi var grannar uttryckte jag därför min förvåning. Rockartisten ursäktade sig undvikande med att han hade bråttom. Med sänkt blick slank han in till sina maskiner. Jag förstod hur det låg till, mustaschen lyste som en fyr i natten, han ville inte kännas vid att det var den det berörde, att jag fått en likadan, vi var så att säga konkurrenter. Så befann jag mig alltså till slut i Bordurien.

På stan vimlade det av krumelurer på folks överläppar. Vi sändes ut från Stockholms södra närförorter och koloniserade världen. Nu fick vi äntligen återuppleva 1970-talet, det här med att vara “man”, att ge sken av att ständigt bära omkring på en stor prilla, att vara sådär självklar med sin manlighet – opretentiöst signalerande “här kommer en riktig karlakarl, kille, snubbe”. Allt vi någonsin känt oss förvirrade kring, allt oklart, var som bortblåst. Oväntat hade vi landat med båda fötter på backen. Jag ville med ens klampa in i en barack, smälla i plåtskåpsdörrar och trä på blåstället. Att dricka folköl var bara en förövning. Aldrig hade jag känt mig så attraktiv.

Snart såg jag, på sociala medier, att även Justin Bieber stoltserade med mustasch. Bieber hade alltså knipit förstaplatsen. Vår nye ledare? Det kan komma att dröja innan denna fluga passerar. När blir det dags att köpa vax?

*Bilden föreställer Borduriens flagga.