Vem är din fiende?

Vem är din fiende?

En kompis berättade hur hans bror gjorde militärtjänst som kustjägare. I en övning delades man upp i två läger. Ena laget spelade “fiende”. Hans egen grupp tog några “fiender” till fånga. Vid de låtsade förhören av fångarna drogs han in i gruppdynamiken och tänkandet kring den påhittade fienden. Han började känna ett äkta hat mot “fienden”, trots att det hela var en regelrätt övning.

Nyligen besökte jag ett Stasifängelse som ligger i forna Öst-Berlin. Från 1948 till 1989 kidnappade Stasi “statens fiender” där de förhördes genom fysisk och psykologisk tortyr. De allra flesta fängslade var folk som hade försökt fly Östtyskland under, genom eller över Muren. Östtyskland var ett så underbart land att Stasi behövde tvinga folk att stanna där.

Stasis chef Erich Mielke bekämpade nazister i gatustrider i 20-talets Weimar. Förhörsledarna var likaså benhårt ideologiskt övertygade. Yngre fångvaktare föddes i ett totalitärt system och såg tjänsten som en utmärkelse. De föreställde sig att de verkligen hade att göra med fienden som förtjänade tortyr, deportation till Sibirien eller dödsstraff.

Min kompis brors beteende var inget undantag. Det är välkänt hur gruppdynamik kan förändra uppfattningen hos vem som helst om vad som är sant och inte sant. Stanley Milgram påvisade i ett berömt experiment 1961 vid Yale hur försökspersoner blint lydde order att inte ingripa trots indikationer på att en annan människa for illa.

Föreställningar om vad som är gott eller ont bygger på ett otal faktorer. Under hårt tryck kan tidigare övertygelser rämna. Men ibland måste vi överge våra övertygelser för att bli bättre människor, vilket gör det svårt för oss. En av förhörsledarna i Stasifängelset sa efter att Muren fallit angående sin roll att “Det var den bästa tiden i mitt liv! Om jag hade fått välja så hade jag gjort allt på exakt samma sätt.” Att ändra sig är svårt. Fråga en Trump-supporter.

Jag besökte Israel för några år sedan. När min dåvarande partners bekanta fick reda på att vi varit där reste de sig från bordet och gick. För dem var det som att sitta bredvid någon som besökt Tyskland 1943 med full vetskap om vad som pågick. De hade själva besökt Egypten och Marocko, länder som de ansåg höll sig inom gränsen för det acceptabla vad gäller mänskliga rättigheter.

Besöket i Israel gav nya perspektiv. Att förstå det geografiska läget, se och känna hur påtagligt atmosfären förändrades mellan det ortodoxa Jerusalem och det vänsterorienterade Tel Aviv. Samtal med folk som bodde där fördjupade insikten i komplexiteten i konflikten och platsen. I Tel Aviv bor konstnärer, filmare, intellektuella, hbtqi-personer. Där finns Batsheva, ett av världens främsta danskompanier vars föreställningar är något av det bästa i konstväg alla kategorier.

Ingen jag talade med i Israel sympatiserade med bosättare eller regeringens politik i Gaza. Men många som bor i Israel har sina anledningar. En filmare med ursprung i Azerbadjan förklarade att han flyttat dit för att han inte kunde skylta i skolan med att han var jude. Det var för farligt.
Ofta sträcker vi oss efter halmstrån när vi söker efter en fast punkt i tillvaron. I en allt mer osäker verklighet längtar vi efter fast mark under fötterna. Men av allt att döma verkar det som att samtiden blir mer och mer otydlig och svårnavigerad. 

Politiskt engagerade människor stärks ibland i sina värderingar genom att utse fiender. Att definiera någon som motståndare framstår som en god metod för att spegla sig och pröva om de egna idealen håller måttet. Men en bättre metod för att fördjupa sina egna värderingar är att rannsaka sig själv. Att söka information, prata med sina medmänniskor. Svårare än så behöver det inte vara. Sök inte en fiende, sök efter en vän.

/Marcus